Sydsvenska Dagbladet maj 1999

Starkt, vackert, väsentligt

Ja, vem skulle egentligen vilja dansa med dig? Eftersom du är så ful behöver du inte ens genomskådas. Det räcker att se ytan. Se det som det är: du räcker bara inte till, om du åtminstone hade varit begåvad och kunnat konversera. Men inte ens det.

Anita Christofferssons utställning "Vem skulle dansa med dig" på Ronneby Kulturcentrum (t o m 30.5) kretsar kring utanförskap, kring en brist och en längtan som inte är suktan utan hunger. På filtar, gamla rullgardiner, masonitskivor och annan bråte som tycks hämtad från någon vindsröjning har hon tryckt, skrivit och broderat sina texter: "Jag vill inte", "Jag hatar mig", "Vem skulle vilja dansa med dig" och andra uttryck för självförnekande, självförakt, självömkan. Kanske är det med kvinnliga förtecken, men jag är inte säker. Självhatet är könsöverskridande, de flesta av oss har nog ett sting av det någon gång.

Anita Christofferssons utställning "Vem skulle vilja dansa med dig" är lågmäld men intensiv. Efter ett år på den länge viktigaste konstutbildningen i London, Goldsmith's College, varifrån en stor del av 90-talets största brittiska konstnärsnamn kommer, gör hon en utställning som går på tvären med det mesta som visas just nu. Det är expressivt, personligt, starkt känsloladdat utan minsta reservationer och samtidigt utan att bli kladdigt privat. Konst som handlar om något väsentligt, något djupt mänskligt. Genom att gå in i sin egen sårbarhet visar hon oss vår egen. Det är både starkt och vackert.

Pontus Kyander