Anita Christoffersson
Utställning på Ronneby Kulturcentrum 25 april - 30 maj 1999

I denna presentation av Anita Christofferssons verk möter vi en både uttrycksfull och varsam presentation av former, ytor, material och tankar.

Vi möter här arbeten som på ett varsamt sätt söker avslöja stora sanningar, stora hemligheter som kan beröra oss alla. De tilltalar oss på vårt eget språk, i vår egen takt.

Vi möter en samling bilder som vill skapa en syntes av det disparata och separata, det privata och personliga, det trösterika, det konkreta och det oroande och undflyende. Ett kontrasternas möte mellan associationer och provokationer, mellan mångfald, enskildhet och helhet.

Anita Christofferssons verk identifierar på ett slående sätt våra djupaste och mest påträngande frågor, vår strävan att förstå och finna oss själva som individer och på samma gång försöka se meningen med det liv vi delar med andra, vare sig banden är så varaktiga och intima som de mellan mor och barn eller så ytliga och kortvariga som ett vardagligt möte.

"Vem skulle dansa med dig?" anslår tonen. Vi ställs inför en fråga, men för att kunna svara måste vi förstå vad frågan gäller. För att förstå frågans mening måste vi betona orden rätt - "Vem skulle dansa med dig...?

"Stolen" förefaller vid första ögonkastet vara ett kärleksfullt frambesvärjande av barndomen. Dess olika komponenter står för tröst och värme, lugn och säkerhet. Vid närmare åsyn ser vi en tygbit, kanske ett barns nattdräkt, med märken från rostiga spikar, kanske både ett förebud om framtida obehag och olycka och ett spår av kvardröjande smärta, som avtrycken av verktygen bakom Kristi lidande, törnekronan och spikarna, på svepningen från Turin.

Ett liknande intryck får man av broderiet med det lilla huset, ett litet arbete som förefaller ännu mera rörande på grund av att det bevarats genom åren, för att nu åter presenteras, och av de ömma omsorger som ligger bakom dess tillkomst och dess bevarande. Nu möter vi det omgivet a v en vuxenvärld, bredvid ett nytt verk av liknande proportioner. Detta verk är emellertid mörkare i tonen, i både egentlig och överförd bemärkelse. Det döljer och avslöjar orden, det klagar och viskar frågor som för alltid hålls fångna, som insekter som nålats fast i en samling, ömtåliga, vackra och gåtfulla.

"Sorg" tillåter sig att utan förlägenhet möta förlusten och sorgen öppet, frankt och modigt. Detta visuella mantra är inte bara en hyllning, eller en slående referens till ett extremt känslotillstånd. Det är Anita Christofferssons mest personliga och mest generösa verk och det visar hennes förkärlek för ordning, system, det minimala. Det återhållsamma i kombinationen av en enkel form och en enkel text, det mänskliga och den direkta skildringen av ett känslotillstånd närmar sig rentav det klassiska. På många sätt får verket själva sin styrka från denna fulländade regelbundenhet, denna klarhet och enkelhet, detta regelbundna linjespel och djärva bruk av horisontal- och vertikalplanet. Här står den inneboende matematiska precisionen sida vid sida med det mänskliga. Det klassiska och det romantiska, det personliga och det till synes opersonliga samexisterar och stödjer varandra; regelbundenheten förstärks av dess störning.

Med stilla tålamod och skarpsynthet kan man uppleva en intensiv och gripande bild av en förlorad barndom och av livets skiften i kombination med ett poetiskt sökande efter balans och klarhet i och genom Anita Christofferssons verk.

London, mars 1999
Brian Falconbridge
Prefekt för Institutionen för bildkonst. Goldsmiths College

Översättning: Gunilla Florby