Vem skulle dansa med dig?

Under några veckor får vi umgås med Anita Christofferssons verk här på Kyrktorget. I mellanrummet mellan det yttre rummet och kapellets inre möter vi arbeten som blottlägger mänsklig sårbarhet, erfarenheter som vi inte alltid talar med varandra om.

Så här skrev Sydsvenska Dagbladets konstkritiker Pontus Kyander i samband med att utställningen visades på Ronneby kulturcentrum och Lunds Konsthalls bakficka. "Det är expressivt, personligt, starkt känsloladdat utan minsta reservation och samtidigt utan att bli kladdigt privat. Genom att gå in i sin egen sårbarhet visar hon oss vår egen."

Så gör konstnären ett arbete åt oss. Hon söker sanningen. I detta sökande väjer hon inte för det smärtsamma. Hon visar en väg och inspirerar också oss att söka. Konst som själavård.

Materialen Anita Christoffersson arbetar med är hämtade från vår nära vardagsverklighet. Vi känner igen tyget från en gammal nattskjorta, filten från landet, rullgardinen. Alla föremålen har varit med ett tag. De är märkta av ålder och av att ha varit använda. Precis som vi alla bär på avtryck av det vi varit med om i våra liv. I utställningen får vardags föremålen också en ny betydelse. Genom sättet de kombineras på. Genom orden som broderats på dem. Som verket placerat inne i kapellet med orden sträva vill försöker misslyckas gör fel ångrar ledsen broderade i rött på bitar av en nattskjorta. Infogad i liturgin kan verket bli till en överlåtelsebön, en bön om förlåtelse.

I andra verk finns associationer till klassisk, kristen ikonografi. Brian Falconbridge, professor vid institutionen för bildkonst vid Goldsmiths College skriver: "Stolen förefaller vid första ögonkastet vara ett kärleksfullt frambesvärjande av barndomen. Dess olika komponenter står för tröst och värme, lugn och säkerhet. Vid närmare åsyn ser vi en tygbit, kanske ett barns nattdräkt, med märken från rostiga spikar, kanske både ett förebud om framtida obehag och olycka och ett spår av kvardröjande smärta, som avtrycken av verktygen bakom Kristi lidande, törnekronan och spikarna, på svepningen från Turin".

Den lilla stolen på det stora golvet har en alldeles egen värdighet. Det mänskliga livet med dess skörhet och skönhet har integritet och resning.

Lena Sjöstrand, präst