Anita Christoffersson inledde sin konstnärsbana som textilkonstnär, men fortsatte snart i ett utforskande av andra material - plast, gummi, plåt, emalj, m. m. I den utvecklingen reducerades också formspråket tills endast ett fåtal former återstod, främst då den mest ursprungliga, den mest grundläggande, den mest mytiska - cirkeln.

Som en motpol till detta formaliserade uttryck började Anita Christoffersson tränga djupt in i livsfrågorna i en mer installationsinriktad form. Förra året (1999) kunde vi se hennes stora utställning "vem skulle dansa med dig" på Ronneby Kulturcentrum och Lunds Konsthalls Bakficka. Där utforskade Christoffersson smärtsamma frågeställningar kring mänskliga relationer i en naken och utlämnande form. Sydsvenska Dagbladets konstkritiker Pontus Kyander skrev då: "Det är expressivt, personligt, starkt känsloladdat utan minsta reservation och samtidigt utan att bli kladdigt privat. (...) Genom att gå in i sin egen sårbarhet visar hon oss vår egen. Det är både starkt och vackert."

Men de strikta "klassiska" formövningarna har hela tiden funnits där parallellt. - För att orka möta sitt inre, behöver man en plats att utgå ifrån, säger Anita Christoffersson. För att ta sig an något som man upplever kaotiskt måste man samtidigt skapa sig en replipunkt, någonstans att dra sig tillbaka till i pauserna i sitt forskningsarbete. Så fungerar de enkla formerna för mig. De är min "retreat", min vilopunkt inför nästa resa.

Under årens lopp har Anita Christoffersson utvecklat sitt suveräna sätt att handskas med ytor och framhäva själva materialets skönhet. I de strikt geometriska formerna, i den fullständigt kontrollerade ytan kan vi både känna lugnet och kraften som pulserar bakom den.

December 2000 Susan Bolgar kultursekreterare, Simrishamn

Texten är skriven inför utställningen "Obsessions" på Galleri Valfisken i Simrishamn dec. 2000 - jan. 2001.