Fragile - Helsingfors

Anita Christoffersson - nyare arbeten

I Anita Christofferssons senaste verk blir väven till metafor och metaforerna till en väv. Det är ett språk som tar sitt uttryck genom föremål hämtade från en nära omgivning, objects trouvés som bearbetats på olika sätt. Vardagliga textiler, slitna av ålder och tjänst, är arrangerade i ett nytt sammanhang för att återrepresentera sig själva, för att stillsamt tala om återupplivande och igenkännande på samma gång som de ges en helt ny innebörd.

Välbekanta tygstycken från köket, matsalen, sovrummet och från personliga tillhörigheter har klippts upp eller rivits loss och presenteras nu i skenbart enkla konfigurationer. Likt halvt genomskinliga fönster till en närbelägen men dold värld, eller likt dyrbara reliker, gåtfulla tecken, upphängda som fanor, skapar de nya relationer i spelet mellan linjer, färger och strukturer och erbjuder mångtydiga perspektiv. De antyder en kamp som pågår i nuet men med rötter i det förflutna. Det är något eteriskt över dessa verk. Vitt blandas med glödande rött (rött som blod?) i vävda mönster och skrivna ord. Ränderna i de urtvättade tygernas dämpade färgskala kastar lekfulla blickar på moderna mästares verk, som till exempel ränderna i Morris Louis målningar eller disciplinen och näthinneskärpan hos Bridget Riley. Låter man associationerna vandra vidare kan man urskilja ekon från så vitt skilda klangbottnar som å den ena sidan den sjätte korsvägsstationen och Veronikas svetteduk och å den andra Arte Povera och Lucio Fontanas sönderskurna taveldukar eller stillheten i Piero Manzonis verk.

Det trasiga får en plats i verkens ikonografi, trasiga känslor, söndertrasade textiler. Revorna för tankarna till ärr och till gamla sår som förbundits provisoriskt men också metodiskt. Ett återhållet konstruktivistiskt förhållningssätt till strukturer kombineras här med korta, känsloladdade ord. Stegar av ord bildar kadenser som berättar om en innerlig strävan att duga följd av en bekännelse om misslyckanden och mänskliga tillkortakommanden.

De verk som visas här strävar mot det som kanske all konst vill uppnå, nämligen att bringa försoning där försoning inte egentligen är möjlig. Genom att föra samman bitar av olika bruksföremål förknippade med vanligt privat dagligt liv och låta dem återuppstå i en originell komposition med diskreta rutnät (eller är det galler?) och ramar, i en dämpad färgskala och med en raffinerad överlagring av subtilt utvalda, påbroderade ord, har Christoffersson på ett övertygande sätt tillfört sitt material helt nya budskap. Trots att hennes konst med dess inbyggda koder är djupt personlig berör den oss alla genom våra gemensamma erfarenheter. Genom att ta sig an det som ligger oss nära dagligdags och bearbeta föremål fyllda med vardaglighet och anspråkslöshet i sina kompositioner presenterar Christoffersson ett koncentrat av föremål som höjer sig över sitt ursprung och sin egenart. Hon presenterar en utställning med full kontroll över både det ingående materialet och de metaforer som skapats.


Professor Brian Falconbridge FRBS, Juni 2002
Goldsmiths College, London University

Översättning: Gunilla Florby