Kyrie – Herre, förbarma dig!

Ett förtvivlans rop stiger upp ur mänskligheten. Att leva med döden, som den enda självklara horisonten och dödens närvaro påtaglig, är en daglig erfarenhet för den som har inre öron. En närvaro som visar sig i ensamhet, sjukdom, lidande, hopplöshet och tillvarons stumhet. En närvaro också i våra egna liv där vi upptäcker att vi sårar och trampar på varandra. När vi delar våra känslor av förtvivlan med varandra blir existensens börda lättare att bära.

Religion, filosofi och konst har i alla tider sökt ge ett språk för vår förtvivlan. ”Kyrie – Herre, förbarma dig!” är formulerat inom den kristna trostraditionen. Men det finns motsvarigheter i alla traditioner av tro och eftertanke.

Inte minst konsten har med sina gränsöverskridande uttrycksmedel en läkande kraft, när vi låter våra liv tolkas. Konsten, som framsprungen ur det djupt personliga, kan uttrycka andliga erfarenheter som når långt in i våra personligheters djup. Det är så jag förstår Anita Christofferssons konst, här i nära anslutning till den poetiska kraften hos en annan konstnär, Birgitta Trotzig. Ett sargat material, näsdukar som tagit emot sorg och glädje, rullgardiner som dolt, bär fram den smärta mänskligheten gömmer.

När vi delar smärta med varandra kan det förunderliga hända, att vi också blir varse ljusstrimmorna i livet, de hoppfulla tecken på livets meningsfullhet, som varje gestaltning av växande, kärlek och omsorg utgör.

KG Hammar
Gästprofessor (emer.) i teologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) vid Lunds universitet
Tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan