Anita Christoffersson på Konstakademin

”Förbarma dig” står det på den nötta snusnäsduken. ”Sönderdelar själen” och ”RÄDD” läser jag på några andra intill. Ömsom med små bokstäver, ömsom med stora ligger texten mitt på näsduken, som här blivit en bild av ångest och förtvivlan. Näsdukarnas färgstämda kvadrater hänger par om par på väggen. Tygbitarnas bårder fungerar som inramning till de kortfattade meddelandena, och påminner om ikonens avgränsande kantstruktur.

Orden är ibland broderade med en tråd vars färg nästan är identisk med underlaget. De framstår som en gripbar materialisering av näsdukens användning, dess tidigare tillvaro. Någon gång sitter också nålen och smörpappret med skriften i blyerts kvar. Som om arbetet med näsduksbilderna tillfälligt avstannat, för att kanske slutföras vid ett senare tillfälle. Intrycket av en pågående process hindrar verken från att bli alltför högtidliga, och ger dem istället en lågmäld precision. Tilltalet är känslosamt, med en samtidig utlevelse och behärskning långt från det sentimentala.

Anita Christofferssons småskaliga installation i en av ljusgårdarna på Konstakademien håller sig på en vardaglig nivå, vilket förstärks ytterligare genom de krukor med pelargonier som placerats ut på golvet. Bredvid de rangliga växterna ligger ett antal svarta kolklumpar, likt tunga sänken som binder ihop rummet. Var för sig representerar verken ett slags koncentrationer av mörker som sammantagna ändå bärs fram av en överraskande lätthet. Snusnäsdukarna gränsar till en religiös tematik, men tas ner på jorden genom några solblekta rullgardiner vid sidan om. Avväpnande ekar deras trotsiga viskning: ”jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte”.

Att orden på näsdukarna är citat från Birgitta Trotzigs böcker är egentligen oviktigt, eftersom de hjärtskärande raderna har en så allmängiltig prägel. Christofferssons val och behandling av sitt material har däremot lika självklara kvalitéer som Louise Bourgeois sena arbeten med just textil.

Magnus Bons
Recension i Konsten.net, 27 november 2012